Maria Ter Borch förlorade sin dotter Fanny genom självmord precis en månad innan hennes 18 års dag. Redan på sjukhuset när allt hopp var ute och respiratorn stängdes av valde Maria att berätta i sociala medier om hur livet brast och ingenting någonsin kunde bli sig likt igen. Hon avslutade sina inlägg med "Det var en dålig dag, inte ett dåligt liv".
I dag arbetar Maria som ekonom inom Svenska kyrkan och samarbetar också med Suicide Zero och Mind som är två organisationer som arbetar för att minska självmorden.
Hon beskriver i sin föreläsning den sorg, saknad, oundvikliga skuldkänslorna, ilskan och den djupa förtvivlan över att aldrig mer få krama sin älskade dotter.
Hon vill bryta tystnaden och de tabun som länge funnits kring självmord. Hon avfärdar också myten om att det finns ett väl genomtänkt beslut bakom självmord . Ångest och depression gör ont och den som drabbas tar inga rationella beslut utan vill fly smärtan till varje pris .
Maria vill också ge och visa på det stöd och hjälp som finns att få både som drabbad och anhörig.
Föreläsning med Maria Ter -Borch Om suicid, Livets gränser och Hopp
Så här beskriver Maria vad som hände och varför hon vill dela med sig av sin berättelse:
2017 -08-31 försökte min äldsta dotter, Fanny, ta sitt liv och fyra dygn senare förklarades hon hjärndöd. För att hitta någon mening i denna meningslöshet när någon tar sitt liv berättar jag idag Fannys historia och om min sorg och vägen framåt för att hitta hopp och livslust igen. Ingen ska behöva må så dåligt att döden är enda utvägen.
Jag är ganska ”naken” när jag föreläser, det är ingen roll utan mitt liv och min berättelse jag delar och det brukar uppskattas.
När man lyssnar till min, och Fannys, berättelse vill jag man ska känna smärtan och frustrationen, ilskan och ångesten men framför allt ska man gå hem med glädjen över det vi har och HOPPET om att även om livet är tufft och mörkt så kommer det bli bättre. Man ska känna att man vågar fråga och vågar prata om suicid och psykisk ohälsa.
När jag är ute möter jag alla åldersgrupper men min hjärtegrupp är ungdomarna eftersom Fanny dog blott 17 år och 11 månader ung. Jag träffar alla konfirmander här i Ängelholm och många av andra församlingars konfirmander och ungdomar. Det är ett viktigt jobb att våga prata med dem, sätta ord på den ångest de inte själva klarar prata om, att visa dem att det är helt okej att be om hjälp och ta emot den. Fanny vägrade ta emot hjälp för hon skämdes över hur hon mådde, detta vill jag på alla sätt motverka hos våra ungdomar.
Tyvärr hittades ingen föreläsare.